av Johan

Demilitariseringen och neutraliseringen är viktiga pusselbitar i Europas säkerhetsordning

I lördagens nummer av Ålandstidningen skriver Anton Nilsson, landskapsregeringens ministerråd i Bryssel, en viktig och mycket bra debattartikel om Ålands demilitarisering och neutralisering efter Finlands inträde i NATO. I artikeln lyfter Nilsson, på ett mycket förtjänstfullt sätt, grunderna till en lyckad säkerhetspolitik samt hur den särskilda lösningen kring Åland passar väl in i hur Finland kan bygga ett effektivt skydd mot militära konflikter.

”Vi måste förstå att vårt skydd mot militära konflikter består av tre ben: ett trovärdigt militärt försvar, internationella avtal och diplomati. När det kommer till de två sistnämnda benen är Ålands demilitarisering och neutralisering en mycket viktig komponent i Finlands skydd mot militära konflikter. Ålands särskilda status grundar sig på såväl internationella avtal som sedvanerätt. Det är viktigt för ett land som Finland att fortsätta värna folkrätten och vara en part som står fast vid sina avtal. Det är även en mycket viktig sak för Finlands trovärdighet i den diplomatiska världen att man gör det.”

~ Anton Nilson, ministerråd, i ÅT den 9 september 2023

Som Anton Nilsson skriver finns det tre grundläggande element för att skapa ett effektivt skydd mot militära konflikter:

1) Ett trovärdigt försvar
2) Internationella avtal
3) Diplomati

Finland har kontinuerligt byggt upp och vidmakthållit en omvittnad trovärdig försvarsmakt. Denna har enligt de flesta bedömare nu också stärkts i och med Finlands inträde i NATO. Republikens president konstaterade bland annat vid riksdagens öppnande att Ålands säkerhet är kanske stabilare nu än någonsin tidigare.

Bestämmelserna kring demilitariseringen och neutraliseringen av Ålandsöarna slogs fast i internationella avtal utgående från de beslut som togs 1921 av Nationernas Förbud (NF). Finland har i sin utrikespolitik alltid lyft vikten av att världens säkerhet måste byggas upp och styras av avtal mellan stater och följa internationell rätt. En klok linje för ett relativt litet land som levt och lever i skuggan av en stormakt. I i tider som dessa när det finns krafter som utmanar den rådande säkerhetsordningen och vill komma bort från grunderna i den internationella rättsordningen torde det vara än viktigare att stå upp för att ingångna avtal bör följas.

Ser vi framåt från den spända situation vi idag lever i vet vi också av tidigare erfarenhet att det kommer en tid då fred ska byggas. Då är en välutvecklad diplomati utrustad med en diger verktygsbox guld värd. Här bör man redan nu se att ett viktigt verktyg och exempel i detta box kunder vara Ålandslösningen. Ingen konflikt är den ändra exakt lik, men det finns med säkerhet element i den lösning som passade gällande Åland 1921 som kunde vara till nytta när man ska börja diskutera lösningar och långsiktig fred. Att då i detta skede lägga kraft och energi på att nedmontera en lösning som visat sig fungerande under många år känns inte som ett steg som varken på lång eller kort sikt skulle bidra till vår gemensamma säkerhet och trygghet.

”Ålands demilitarisering och neutralisering är alltså en mycket viktig pusselbit i vår säkerhetspolitik och ingen ålänning ska någonsin behöva skämmas för att vi hjälper till att upprätthålla demilitariseringen och neutraliseringen. Det är tvärtom en pusselbit i Finlands och Europas försvar.”

~ Anton Nilsson, ministerråd, i ÅT den 9 september 2023

Likt Anton tror jag det är viktigt att vi som ålänningar, utan minsta tvivel, med högburet huvud kan känna att vi kan stå upp för att den lösning som en gång skapades och att den fortsatt har relevans. Demilitariseringen och neutraliseringen var inte, och är inte, en lösning som togs fram specifikt för Åland utan är en lösning för att trygga fred och säkerhet för såväl Sverige, Finland som hela Europa – en lösning som är en viktig pusselbit i Europas säkerhetsordning. Detta är ett faktum som ofta glöms bort och det är därför viktigt att vi kontinuerligt lyfter saken så att diskussioner kan föras på en korrekt grund.

av Johan

Jubileum – Ett år i republikens hufvudstad

Idag har det gått exakt ett år sedan jag steg på något som utvecklat sig till något av det mest inspirerande och givande uppdrag jag haft förmånen att ha. Uppdraget som Ålands representant i Helsingfors var ett nytt uppdrag som jag tillsammans med lantrådet Veronica Thörnroos, hennes ministrar i regeringen, min kollega Lena von Knorring på representationen och övriga kollegor i förvaltningen nu under ett år haft möjlighet att bygga upp och utveckla. Såhär långt tycker jag att vi lyckats bra men det finns mycket att jobba vidare med.

Arbetet har skett såväl på plast i Helsingfors som hemma på Åland. Gamla kontakter och nätverk har återuppväckts, nya har knutits samtidigt som vi jobbat hårt med att lägga institutionella grunder för samarbetet mellan självstyrelsen och statsmakten. Målet har varit och är framöver att bygga en grund med goda personliga nätverk som kan lösa svårare utmaningar samtidigt som inarbetade formella kanaler ska underlätta det dagliga arbetet.

Det har varit en fantastisk resa och jag har blivit positivt överraskad över hur tills synes små insatser kan ge positiva konkreta resultat både för stunden och längre fram. Mottagandet i Helsingfors har till allra största del varit mycket tillmötesgående. Jag har mött intresserade människor såväl bland politiker som tjänstemän på ministerierna. Viljan att föra konversation på svenska och hitta lösningar för att kunna kommunicera har varit en positiv överraskning, detta samtidigt som svenska språket i det finländska samhället i stort är ytterst pressat. Det har varit svårt för mig att få dessa två bilder ihop men jag hoppas på att det första jag beskriver, den mera positiva inställningen, ska vara tecken på att en större förändring till något gott är på gång.

Under hösten kommer nu det huvudsakliga fokuset i mitt och representationens arbete att ligga på att etablera kontakter med den nya regeringens administration. Möten, träffar och diskussioner med statssekreterare och ministrarnas specialmedarbetare finns med som viktiga element i det arbetet. Förberedelser behöver också göras för att, när ett nytt lagting och en ny regering finns på plats i Mariehamn, skapa kontakter till riksdag och regering både formellt och på individ nivå.

Detta inlägg på denna web-plast är ett av de första där jag beskriver och rapporterar om vad som händer i Helsingfors. Jag kommer i fortsättningen att göra regelbundna inlägg här och hoppas att dessa tillsammans med representationens månadsbrev och en del kortare inlägg på sociala medier ska ge er som läsare en bättre möjlighet att hänga med i vad som händer i det kontinuerliga arbetet som ske mellan Åland och Helsingfors!

Jag har sagt det förut och jag säger det igen; Jag är innerligt glad och tacksam över att få representera och jobba för Åland på detta sätt! Stort tack till all er som jag haft förmånen att samarbeta med såhär långt, jag ser verkligen framemot fortsättningen!

Nu kör vi vidare!

av Johan

Varför vill någon begränsa kärleken?

Åland Pride och årets Pride-vecka står nu inför dörren. Jag är så otroligt tacksam för den debattartikel i Ålandstidningen som Tage Lindfors producerat idag. Jag vill lova att ingenkänningsfaktorn gällande den för mig är mycket hög.

För egen del hade jag i min egen sinnevärd förträngt mitt sanna jag fram tills det att jag fyllde 38 år! Som Tage beskriver är det nog ändå så att jag förstått långt mycket tidigare, men i avsaknad av någon att spegla sig i anpassade man sig och förträngde vem man egentligen var, dvs killen som gillade andra killar.

För egen del tog jag steget och erkände för mig själv 2013 att detta var min verklighet, men det tog ytterligare två år av grubblande, besök hos psykoterapeuter och funderade kring om det jag kände var ”rätt” och vilka ”konsekvenserna” av att jag var jag skulle få.

Idag, 8 år senare, kan jag konstatera att jag för det första borde tagit steget långt mycket tidigare, för det andra att min inställning att inte ”skylta med min läggning ” tyvärr till delar varit med och bromsat det faktum att kärlek på intet sätt känner könsgränser!

Varje ung människa söker någon eller något att identifiera sig med. Jag konstaterar att under min uppväxt fanns inte alternativet att man skulle förälska sig i och bilda familj med någon av samma kön. Jo det fanns dom där extremerna, bögarna, som gjorde något som per definition var fel men det fanns egentligen inte som ett realistiskt alternativ att leva ett ”normalt” liv tillsammans med någon av samma kön utan då fick man räkna med att livet begränsades och framförallt att man, om man ”evisades” med att leva öppet begränsades i sina möjligheter till social samvaro och i en del fall faktiskt också i valet av en professionell karriär.

Idag ser realiteterna helt annorlunda ut. Jo då fördomarna för ”sådana som jag” finns fortfarande kvar i vissa kretsar men jag kan ändå konstatera att idag kan vi som blir kära i och vill leva med någon med samma kön väldigt långt leva tryggt och accepterat, men fortsättningsvis är det ett faktum att jag tvingas ”komma ut” med min sexuella läggning flera gånger per år I nya sociala sammanhang i motsats till någon som råkar vara heterosexuell.

Vår verklighet här på Åland kring sexuell identitet har definitivt tagit många steg på vägen till det positiva, men fortfarande har vi som människor ett extremt behov av att definiera vad som är ok och inte ok gällande kön och sexuell läggning. Här vill jag förena mig i rubriken för Tages insändare ”Släng fördomarna och ställ upp för dem som behöver det”!

Jag om någon insåg i min personliga process att mitt liv var fullt med fördomar, faktiskt så att jag kanske var mer fördomsfull än många i samhället i övrigt när det gällde dessa frågor. Med det i bagaget och när jag nu läser inlägg på allehanda offentliga forum där medmänniskor runt om i samhället stiger upp och tar avstånd från min och andras kärlek, känsla av kärlek och möjlighet att få känna kärlek gör mig beklämd och rädd, men numera också arg, förbannad och full av engagemang att stå upp för min och alla andras rätt att få vara den jag är och älska den jag vill så länge det är en kärlek som är ömsesidig och respektfull!

Jag blir både ledsen och beklämd av en diskussion som utgår från att min eller andras känslor och kärlek som utgår från premisserna jag beskrev ovan inte skulle få visas och ges som alternativ till barn och ungdomar som växer upp idag. Det var ju just detta som jag saknade i min uppväxt o och som ledde fram till att jag var 40 år! 40 år innan jag fullt ut vågade vara den jag är i ett känslomässigt perspektiv! Jag frågar mig vad vann samhället på det??

Bästa medmänniskor vad tusan är vi rädda för? Kärlek är ju något av det vackraste en människa kan uppleva? Varför skulle vi villja begränsa och förhindra någon att få känna och leva ut sin kärlek!

Till sist att erkänna och tillåta att kärlek kan vara något annat än den vi själva känner och identifierar oss med betyder ju inte att vi förminskat eller nedvärderar det ”traditionella”. Detta säger jag framförallt till alla dem som nu känner/påstår/hävdar att Pride hotar dem som hittar sin kärlek som traditionen bjuder! Inget kunde vara mer fel! För mig kan vi alla, i ”Pride”, stolthet, stå upp för vars och ens rätt att vara den man är och älska den man älskar utan att bli fördömd!
Det är verkligen inte så svårt!
Störst av allt är KÄRLEKEN! 💞💞💞

av Johan

Ålandslösningen har gjort Åland till den pärla den idag är!

Måste skriva av mig tankar som såhär när jag är påväg att landa i min semester snurrar på i mitt huvud…


Det är viktigt att vi med jämna mellanrum påminner oss om grunden till den verklighet vi lever i idag. Detta gäller särskilt när tiderna blir oroliga och ropen på snabba förändringar för att uppnå snabb säkerhet blir en naturlig följd av oro och rädsla.

Ålandslösnigen från 1921, skapad av Nationernas Förbund och innehållande tre huvudsakliga element

1) Finländsk territoriell överhöghet över Ålandsörna, dvs Åland blev en del av republiken Finland
2) Åländsk självstyrelse för att säkra innevånarnas svenska språk, kultur och möjlighet att styra av sin vardag
3) Demilitarisering och neutralisering av Ålandsöarna som ett säkerhets- och försvarspolitiskt skydd för Stockholm, Sverige och hela norra Östersjöområdet

var allt ett resultat av en internationell konflikt som var under uppsegling och där parterna var den unga staten Finland, ålänningarna och staten Sverige.

Lösningen blev en kompromiss som ingen var särskilt nöjd med i början men som vart efter tiden gått vunnit acceptans hos samtliga parter så till den grad att den också används som ett internationellt gott exempel på hur konflikter kan hanteras och lösas på fredlig väg. Detta är något att tänka på när kriget nu igen rasar i Europa – kan Ålandslösningen fungera som modell och inspiration för kommande lösningar för fred och stabilitet? Rusta då inte ner den nu utan vårda den så att den fortsatt kan tjäna en hållbar säkerhetsordning i Europa!

Nu som då dyker det upp ifrågasättande av lösningen som helhet eller till delar. Ifrågasättandet bygger ofta på specifika problem i vår nutid som man försöker lösa genom att justera eller helt avskaffa delar av Ålandslösningen. Problemet är då att man dels helt glömmer att lösningens delar sitter mycket nära ihop med varandra och att en förändring av en del öppnar upp för att man då kan lösa andra problem genom att förändra eller avskaffa en annan del. Resultatet kan alltså bli att man återuppväcker gamla konflikter och med det destabiliserar vår vardag och Europas säkerhet på ett sätt som kan få helt oförutsägbara följder.
Detta är något som de som idag talar sig varma för att förändra den säkerhetspolitiska lösningen med ett demilitariserat och neutraliserat Åland bör tänka noga på. Också vi som tror på och värnar lösningen måste komma ihåg detta och tillsammans lyfta detta i debatten så att grunden inte försvinner bort!

På samma sätt upplever jag med jämna mellanrum att vi i den allmänna diskussionen glömmer bort grunden till varför vi fick självstyrelsen och lätt hänfaller till att enbart se litenhetens och småskalighetens baksidor. Varför ska vi uppfinna hjulen själva, varför duger inte lösningar som redan finns är frågor som dyker upp i olika diskussioner. Kloka och berättigade frågor men också frågor som det finns svar på, särskilt när vi tittar på grunden till självstyrelsen dvs att kunna leva, verka och få service på svenska samt att kunna anpassa servicen till just det lilla lokala samhället. Åland är idag ett blomstrande samhälle som är unikt på otaligt många sätt, både till det positiva och det negativa. Samtidigt tror jag att det är få som på allvar kan föra i bevis att vi som helhet har ett svagare och fattigare samhälle än de omkringliggande. Visst vi tvingas att göra saker annorlunda, ibland så att vi inte får exakt samma service, ibland är den i delar långt mycket bättre, ibland i delar något sämre. Å ja, vi måste naturligtvis alltid fundera på om det går att kopiera, köpa eller samutnyttja produktion av service istället för att börja från noll, men i vissa fall finns just bara det sista alternativet om vi vill ha service lokalt, nära och på svenska.

Vi kommer alltid att tvingas att göra val och prioriteringar och då gäller det att hålla tungan rätt i munnen – genom att se på den historiska grunden, behoven av svenska språket, kostnader för olika alternativ och lokala och nära lösningar och väga dess mot varandra kan vi hitta vägen framåt.

Sammfattningsvis är det jag vill påminna om att lösningar på våra utmaningar, problem och möjligheter sällan kan lösas i att bara se till nuet utan basen och grunden som finns i vår historia måste ständigt vara närvarande. Naturligtvis i en symbios med att våga tänka nytt och hitta lösningar anpassade för världen idag.

Vår trygghet ligger i att lita på Ålandslösningen och då så att vi hela tiden använder oss av de möjligheter som den erbjuder i olika tider, inte stangerande utan i en kontinuerlig rörelse med tiden och dess nya behov.

av Johan

Åland – svenska språkets flytväst och vakthund i Republiken Finland

Har inte blivit att bubbla ur mig så mycket här på en längre tid. Svenska Dagen fick mig dock inspirerad.

Som ett led i firandet av Åland 100 år ordnar Svenska Finlands Folkting sitt stora firande av Svenska Dagen på Åland. Idag ordnades en panel diskussion på Stadsbiblioteket i Mariehamn under temat ”Hur kan Åland stöda det svenska i Finland”. I panelen deltog riksdagsledamöterna Anders Adlercreutz, Sandra Bergqvist och Mats Löfström, lantrådet Veronica Thörnroos och lagtingsledamoten Liz Mattsson. Det blev en mycket intressant diskussion som fick mina tankar att flyga.

Svenska språket är, som för så många andra, så mycket av mig och min person. I mitt tidigare liv, som lagtingsledamot, minister och talman, var språket och orden mitt viktigaste arbetsredskap. Språket bygger också min person och min förmåga att kunna kommunicera. Utan ett starkt eget språk blir det också svårt att lära sig och uttrycka sig på andra språk.

Svenskan i Finland förenar och spittrar. Svenskan i Finland bygger band och ger trygghet. Efter många år med studier, politiskt engagemang och ett aktivt deltagande i Finlands Svenska Brand- och Räddningsförbunds (FSB) verksamhet är min viktigaste lärdom att vi måste förstå att förutsättningarna för att leva och verka på svenska är helt beroende av var man bor. Detta leder till att vi också måste inse att en lösning som fungerar på Åland inte nödvändigtvis fungerar i Vasa eller Helsingfors och tvärt om. Det gäller därför att stötta varandra utgående från våra olika förutsättningar och inse att olika lösningar är en styrka då de alla stöttar att svenskan i Finland fortlever nu och i framtiden! Genom att förstå detta faktum och acceptera det kan vi också hitta ett spektrum av goda lösningar.

”De åländska lösningarna” beskrevs i dagens paneldiskussion som en flytväst och en vakthund, en i mina ögon rätt träffande beskrivning som jag också känner igen mig i.
Under studietiden i Vasa minns jag hur jag, likt en vakthund, krävde min rätt att få studielitteratur på ett språk jag kunde behärska. Obekvämt många gånger med viktigt för mina studieframgångar. Förhoppningsvis kunde det också fungera som en flytväst för andra med samma behov.
Under mina år i FSB har jag alltid, också när andra tyckt det varit besvärligt, stått upp för S:et i förbundets namn. Som en vakthund för mina åländska brandkårsungdomar som behöver svenskan för att kunna delta och förhoppningsvis som en flytväst för det svenska i Finland i stort.

Jag är glad över att Folktinget i år valt att lägga sin Svenska Dagen fest på Åland. Lika glad är jag över att det offentliga Åland på bred front välkomnat och hittat samarbete kring firande. Detta signalerar att det finns en god förståelse och utmärkt grund för att, med våra olika förutsättningar som grund, kunna stå upp för det svenska i republiken Finland. Genom denna typ av evenemang ges möjlighet att träffas och skapa kontakter, kontakter som kan odlas och användas för att visa alla i republiken vilken styrka svenska språket är för hela landet. Att detta samtidigt görs som en hyllning till Ålands 100 åriga självstyre känns också bra. Det ger en tydlig signal om förståelse och respekt för denna för Åland speciella och mycket viktiga lösning som i grunden erbjöds av Finlands riksdag och sedan befästes i internationella fördrag. Just der faktum att självstyrelsen var något som det unga Finlands riksdag tog initiativet till är viktig att påminna dagens beslutsfattare, tjänstemän och andra om när dessa nu ibland ifrågasätter Ålands möjlighet till särskilda lösningar.

Republiken Finland har i de två språken en stor rikedom som är viktig att vårda, särskilt som en bro tilö Norden och resten av västvärlden.
Republiken Finland har i det självstyrda Åland en rikedom i hur man löst en minoritets behov som ger förutsättningar att växa och utvecklas, inte mot Finland utan tillsammans med Finland.
Dessa två rikedomar måste vi tillsammans aktivt vårda och bevara!

av Johan

Recept för ett mera utvecklande debattklimat

Diskussionen kring hur det åländska politiska klimatet mår går glädjande nog vidare. I en ledare i Ålands Tidningen den 31 mars ställer Jonas Bladh en viktig fråga:

”Är parlamentarismen roten till det onda när det gäller det hårda tonläget i den politiska debatten?”

Mitt raka svar på den frågan är nej! Grunden ligger enligt mig i en i den närmaste totala avsaknaden av ömsesidig respekt i den åländska offentliga debatten idag. Jag ska återkomma till detta lite senare.

När jag gav mig in i denna diskussion var inspelet från Roger Nordlund något som fick mig att ta bladet från munnen men tankarna och oron hade funnits där länge. Jag hade sett en utveckling där debattklimatet succesivt hade försämrats så till den milda grad att beslutsfattandet till vissa delar förlamats. Detta borde vara ett faktum som alla som är aktiva i den offentliga debatten torde kunna se tydligt och jag hade därför hoppats på att man skulle haka på diskussionen. Jag blev därför glad när Jesper Josefsson gav sig in i diskussionen med en insändare häromdagen. Han skriver bl.a så här om debatten i lagtinget:

”Istället för att diskutera olika idéer och framtiden har jag lärt mig betydligt mer om vad olika partier och personer tidigare gjort för fel och tyckt, det refereras ofta tillbaka i tiden. Utöver det är det vanligt att folk lägger ord i mun på varandra, förvränger sanningen och skapar konflikter.”

Här sätter Jesper huvudet på spiken! Detta är vårt egentliga problem dvs avsaknad av egna idéer, behovet att sätta dit sin motståndare och att skapa konstlade konflikter byggda på känslor och affektion.

Även Demokratirådet i Sverige är inne på en likande diskussion gällande det svenska debattklimatet:

”Hur elitaktörer som opinionsbildare och politiska företrädare väljer att agera menar vi är helt avgörande. Att torgföra onyanserade narrativ, demonisera meningsmotståndare och deras anhängare, och visa bristande respekt för demokratiska processer kan vara frestande för opportuna elitaktörer och opinionsbildare i en stenhård uppmärksamhetsekonomi.”

Om vi är överens om att läget kan beskrivas på detta sätt vad behöver då göras?

Mitt recept är följande:

ALLA VI SAMHÄLLSDEBATTÖRER, alla måste ta vårt ansvar. Lägg den huvudsakliga energin på att ha idér och lyfta fram vad och hur man vill göra. Självklart måste man också kunna förklara vad man inte tycker är bra med andras förslag men då med respekt.

PARTIERNA OCH PARTILEDARNA måste våga vara tydliga i vad man vill, hitta majoriteter för genomförande och sedan acceptera utgången av ett beslut. Ältande och fulspel gynnar i slutändan ingen. Var mogen nog att kunna förlora och gå vidare. Alternativ ska presenteras och invändningar mot andras förslag är viktiga men då också här med respekt. Försöker någon köra vid sidan av och plocka billiga poäng? Ge ingen uppmärksamhet och framför allt svara inte med samma medicin för då är den negativa spiralen ett faktum!

MEDIA kan stötta detta på olika sätt. För det första lägg fokus på det som bygger och utvecklar, hitta infallsvinklar där det positiva blir en nyhet. Granska naturligtvis men bli inte en bricka i spelet där politiska motståndare använder mediaspelplanen enbart för egna syften utan där granskningen leder till att utveckling gynnas.

Receptet kan säkert utvecklas och förfinas med gemensamma krafter och är bara ett försök till inspiration från min sida.

Finns det nu några kockar som tar sig ann att pröva mitt recept?

av Johan

Diskussionsklimat, politisk mognad och parlamentarism

Det var ett tag sedan jag bubblade senaste. Har nog funnits mycket att bubbla om men tiden och orken har inte riktigt räckt till. Ikväll lyssnade jag dock på en intervju med vännen och tidigare kollegan Roger Nordlund i Ålands Radio och den inspirerade mig till att skriva!

I intervjun lyfter Roger en av Ålands största utmaningar, nämligen oförmågan att politiskt skapa breda överenskommelser kring stora och viktiga frågor för Ålands utveckling. Jag är glad för att frågan lyfts för jag har med stor oro själv funderat på just detta dilemma. Nordlund pekar för sin del ut parlamentarismen som en grundorsak till varför vi har en sådan situation och vill att lagtinget ska utvärdera och fundera på hur denna kan utvecklas. För min del tycker jag att Roger är något på spåret och ser tre viktiga orsaker och möjligheter för att kunna tas ur detta farliga dödläge.

DISKUSSIONSKLIMATET – För snart 3 år sedan bestämde jag mig för att efter 16 år i den politiska hetluften stiga av och göra något annat. Orsakerna var flera. Jag ville hinna med mer än att ”bara” jobba med politik under min karriär. Jag ville se till att ge andra möjligheten att få vara med och bygga samhället på sitt sätt. Jag var också rätt trött efter att ha jobbat rätt hårt under de 16 åren i Självstyrelsegården. Men framförallt var jag trött och besviken på just det klimat som jag upplevde ha växt fram under de sista åren dvs ”att man själv alltid hade rätt, dom andra fel och aldrig möttes de två”, just det som jag uppfattar att nu också Roger lyfter i intervjun. Min grundläggande filosofi, och kanske också mitt kännemärke som politiker, var att försöka hitta lösningar, lösningar med bredd och som hade möjlighet att överleva och få en chans att utvecklas. För att detta ska vara möjligt krävs en grundläggande respekt för andras åsikter och att man kan och ska tycka olika. Med respekt menar jag då att man måste kunna acceptera att andra har en annan åsikt och dessutom försöka se om det finns någon klokskap som man själv kunde ta till sig i dessa. Ibland tycker man dock så olika att det sista faktiskt inte är möjligt och även det ska då också vara möjligt utan att man ska ta ära och redbarhet av varandra. Tyvärr upplever jag att debatten, i allt för stor utsträckning, handlar om just det senare och att i förklenande och förlöjligande ordalag försöka klä av sina politiska motståndare. Jo visst är det ibland såväl uppfriskande, roligt som välgörande med en het och hetsig debatt, men när det sätter tonen i alla så gott som alla större frågor och dessutom hän faller till rena person angrepp blir effekten allt annat än uppbyggande. Nyckel nummer ett för att nå det av Roger utstakade målet blir därför att rena vårt diskussionsklimat och här kan vi alla dra vårt strå till stacken. Det är bara att läsa några inlägg på sociala medier eller lyssna till lagtingsdebatten så hittar man mycket som kunde sägas på ett annat sätt, om man bara ville.

POLITISK MOGNAD – I vårt politiska system krävs att en majoritet inte motsätter sig ett beslut för att det ska kunna gå igenom och förverkligas. Detta är ett viktigt konstaterande, det handlar alltså inte om att det alltid måste finnas en absolut majoritet för ett beslut. Här tror jag nyckel nummer 2 finns för att nå det Nordlundska målet. Roger och reportern Frippe Granlund beskriver på ett bra sätt hur många stora frågor, tex kortrutt och kommunstrukturfrågan, gått i stå pga smala majoriteter. Jag tror att här kan man också söka orsaken också i brist på respekt för och ovilja att acceptera redan fattade beslut. Detta kan i första hand undvikas genom att man, som Nordlund också lyfter, genom att man i regeringsställning lägger kraft och energi på att också förankra beslut också med oppositionen och försöker vara lyhörd för att även där kan finnas kloka och framåtsyftande inspel och åsikter. Samtidigt måste också oppositionen vara noggrann i att inte bara säga nej till de förslag som regeringen lägger fram utan ta sig ann debatten på ett konstruktivt sätt. När sedan ett beslut fattats, oberoende om man har en bred majoritet för eller en majoritet som inte motsätter sig förslaget bör alla acceptera beslutet och stå för att det kan verkställas. För att detta ska ske krävs alltså en politisk mognad oberoende om man vid ett visst tillfälle befinner sig i regeringsposition eller opposition.

PARLAMENTARISM – Jag hör till dom som i grunden gillar det system med parlamentarism vi har idag där en majoritet bildar regering och de övriga finns i opposition. På så sätt läggs grunden, system mässigt, för att vårt beslutsfattande ska föregås av en ingående debatt, diskussion och granskning. Så säkrar vi också att det finns någon som får ta ansvar för de beslut som fattas och väljarna har möjlighet att ge dem fortsatt förtroende eller inte. Alla system mår gott av att genomlysas med jämna mellanrum och justeringar kan behöva göras. Jag tror att man kommer långt med att justera två saker; en mera uppstädad och respektfull debatt som syftar till konstruktiva lösningar samt en politisk mognad där man ser rikedomen i att tycka olika och kan ta till sig av dessa olika åsikter när man fattar beslut och att man när beslut är fattat också respekterar dem!